Kulturdemokrati är inte en hobby

Kulturdemokrati är inte en hobby

Jag har nu senaste tiden stått på flera event och ritat porträtt på folk. Det har varit roligt. Jag har fått frågorna "hur blev du såhär bra", "varför gör du det här", "hur tjänar du pengar på det här jag försöker rita själv som hobby och det blir bara fult" och liknande. Tänkte bara snabbt svara på dessa frågor:

1. Jag blev bra för att jag övade. Har ritat sedan jag var barn och har övat, övat, övat. Gått på bildskolor och konsthögskolor i drygt 10 år sammanlagt. Har till leda ritat nakna kroppar och stilleben i form av gula vaser och gula citroner.
Jag blev bra för att jag hade stöttande, uppmuntrande föräldrar, lärare och vänner (och även klasskamrater) som hela tiden trott på mig. Som redan när jag var tretton sa att jag borde bli konstnär. Som tålmodigt varit med mig i min resa och gjort hurrarop åt mina små, små framsteg. (En rolig historia är när Alice Bah Kuhnke grät av lycka när jag kom in på Konstfack - den ni.)
Jag blev bra för att jag fick tiden och ron att öva, att experimentera, och för att detta var min enda självsäkerhet i många år. Att jag var bra på att rita var mitt enda ess i rocken och jag odlade den kunskapen.
Jag blev bra för att mina päron tog mig till museum, att jag hade gudmödrar och vuxna bekanta som gav mig konstböcker, tog mig på resor, var själva stört kulturella, konstnärer, filmare, poeter, att jag växte upp med min favoritbok (en tung bok om Bauhausrörelsen med bilder), att jag alltid har uppmanats till att göra det jag vill och mår bra av, inte vad som är tryggt eller behövs.
Jag blev bra för att jag hade den bakgrunden och miljön att kunna odla det här intresset. Att vi hade bild i skolan som var det enda ämne jag triumferade i.

Detta är inte en självklarhet för någon, och självklarheten minskar för varje budgetbeslut som skär ned på tillgången till kultur. Att inte ha råd att gå på museum. Att inte ha bild i skolan. Att inte få utrymmet att få uttrycka sig, på sitt sätt. Att inte få åka på teaterkollo eller gå på en krokilektion. Att all kultur är utbudet från TV3 och Mellon, samt reklamen på bussarna. Eller, om SD får bestämma, runstenar och bara svenska låtar på radio.

2. Jag vet inte hur det är med er, men i dessa tider är jag ännu mer övertygad, mer än någonsin, att jobba med demokrati och kultur - alltså kombinationen - är av största vikt.

Att kultur ska vara demokratisk, och demokratin ska vara kulturell, med andra ord. Att konst och bild och illustration och formgivning, skådespel, filmskapande, performances, poetry slams, improvisationskomedi, är politiskt laddat idag är inte bara en "trend" , det är ett nödvändigt måste för att stävja högerextremistiska vindar. Därför gör det ont i mig att se hur högervindarna tar över kulturfrågan. Glöm migrationen, den frågan har vi redan förlorat, det är kulturen och demokratin som är under attack.

Därför måste jag fortsätta jobba med sakfrågor som demokrati, mänskliga rättigheter, hållbarhet, miljö och klimat: fast med mina verktyg. Att jobba med kunder, personer, organisationer som vill förändra världen till något mer hållbart är för mig inte bara en självklarhet, utan ett måste. Min moral och integritet här tänker jag inte rucka på. Det gör att jag inte tjänar apmycket pengar på reklam för barbiedockor. Men jag överlever och lever och frodas.

Att använda bild, som är ett oerhört kraftfullt maktverktyg, i en kontext där vi lever i en global värld och språken inte alltid går att översätta men där bilden kan tala med tusentals ord: så kan vi förändra stereotyper. Har tusen exempel på hur detta kan gå till men det kräver nästan ett helt eget inlägg. Satir, till exempel, skapades för att gemene man skulle kunna ifrågasätta de franska makthavarna.

Därför finns det en skyldighet att som skapare vara ödmjuk, tycker jag. Att ta in andra perspektiv än sitt eget. Att aldrig tro att ens egna sanning är hela sanningen. Det är svårt, men det går. Att lyssna, ta in, och sedan sprida dessa historier till andra genom konsten.

Ibland när jag är extra taggad så brukar jag föreställa mig att konstens roll är att ifrågasätta samhället. Att skapa visioner om hur det skulle kunna vara istället - utopier eller alternativ till negativa strukturer vi lever i.

3. Vi är inte lata och kultur är aldrig en hobby.