Låt inte företagen skifta ansvarsbördan

Låt inte företagen skifta ansvarsbördan

FN varslar om hur illa det kommer gå för oss människor om vi inte skärper till oss på 10 år. Mysig siffra. Jag ser hur fler och fler i mitt flöde börjar tala om plast, återvinning, konsumtion, klimatavtryck.

Jag kommer osökt att tänka på ett psykologiskt fenomen.

Fenomenet heter Spotlight Effect på engelska, och syftar till att man som individ tror att man drar åt sig mer uppmärksamhet än vad man egentligen gör. I dagens samhälle, där vi använder internet som vår största kanal, är effekten ännu större. Jag tar en selfie på instagram och tänker att någon ska bry sig. Jag jagar retweets på twitter med fyndiga kommentarer. Egentligen är jag ingen, och väldigt få bryr sig. Alla är för upptagna med att göra samma sak i sina kanaler.

Det är likadant med klimatet, och vem som tar skulden.

Vad företagen gör mot oss individer är att vända klimatfrågans strålkastarljus på oss konsumenter. Istället för att syna varför Coca-colaburkar är det vanligaste skräpet du kan hitta i våra hav, enligt Greenpeace, så ska vi räkna plastkonsumtion och tjafsa om elcyklar.

Missförstå mig rätt: vi behöver se över vår konsumtion, och jag tror att till exempel elbilar och elcyklar kan vara ett steg i rätt riktning, och att vi bör lära oss att äta, resa, konsumera måttligt. Men när klimatkrisen översvämmar kustlinjer, orsakar torka och storm och slår ut skördar, då är det kanske dags att sluta studera våra navlar. Börja agera.

Det räcker inte med att plantera ett träd för att klimatkompensera. Kompensationen är för övrigt försvinnande liten i relation till våra utsläpp. Ett träd kan inte rena haven eller trolla fram fisk, kan inte återställa Mangroveträsken eller väga upp för skogsskövlingen i Amazonas. Man motiverar miljöförstöringen med att lokalbefolkningen ska växa, ska få en ekonomi, landets BNP ska sås och vårdas, på bekostnad av biologisk mångfald.

Vad man inte nämner är att de enda som tjänar på att förstöra naturen är de företag som inte lever i skiten. De som inte översvämmas eller kvävs ihjäl av smogen. Men på marken lever arbetarna i samma fattigdom som förut.

Vad som behövs, vad som krävs, är lagar. När etiken övertrumfas av marknadsekonomi, när alla drömmer om ett modernt samhälle, så vill ingen behöva krypa när alla andra springer i loppet. Det finns några få filantroper som försöker kompensera, men de flesta av oss vill inte förlora, oavsett om vi vet att det redan är kört eller inte. En lag mot tillverkningen av plast, som i Kenya, är ett sätt att motverka förstöringen. Ett annat är att sätta press på företagen som producerar och sedan marknadsför sina produkter, inte konsumenten. Vi kan alla känna skuld: men vi måste alla ta ansvar, eller lida av konsekvenserna.