tova-jertfelt-omvarlden.jpg

Writings

Blogposts, news and published columns. In Swedish.

En kort biografi och inget testamente

Jag föddes på Södersjukhuset 1989 med benen före. Min mamma var där. Till sjukhuset kom min familj och Cecilio som hade flytt från oroligheterna i Peru. När han fick se mig döpte han mig efter hans abuela Irinisa. På shipibospråket betyder det lilla regnbågen.

Innan jag hann fylla ett år så hade massakern på Himmelska fridens torg skett, Berlinmuren rasat, Daila Lama fick Nobels fredspris och den internationella barnkonventionen skapats i tysta rum.

Innan jag hann fylla två år så föddes min lillebror Björn.

Vi flyttade till Åker Styckebruk, vi blev stungna av bin första inflyttningsdagen. Vi hade kalas där vi barn fick fiska efter sockerdricka ut ur hålen i de gamla ruttna äppelträden. Jag lyssnade på Aqua, på Smurfhits, på Ace of Bace. Vi lekte med gosedjur och glaskulor på skolgården.

Jag var sju när vi flyttade till Norsborg, på gränsen mellan Botkyrka och ingenting.

Samma år som Göteborgsbranden skedde, samma år jag slutade tro på Gud, så satt jag på randen till en ravin, kanske tjugo meter rakt ned. Nedanför var stora gråa stenar. Jag ville kasta mig ned men vågade aldrig.

Vi flyttade till Södermalm när jag var tio. Jag och Björn tyckte Folkungagatan var den största gatan i världen.

Jag fyllde elva och skulle ha födelsedagskalas och ingen kom. Minns hur den vackra lägenheten stod redo, salta pinnar och ballonger, så redo men ändå så tom. Minns den känslan i magen än idag.

Jag var tolv och kom hem från skolan och mamma fick ett samtal från pappa som då var på arbetsresa i Peru. Vi såg flygplanet köra rakt in i det andra tornet och för mig var allt som på film. En konstig film.

Jag fyllde tretton och var aktiv i skolstyrelsen, i scouterna, i en biståndsorganisation. Fick åka till Lissabon och spela fotboll med Ronaldo. Ja, den Ronaldo. Ingen trodde på mig i skolan.

Jag fyllde fjorton, blev kompis med R&R och vi läste anarkistens kokbok och gjorde hemmabyggda bomber, såg på filmen Scarface och spelade GTA.

Jag var femton när jag kom in på Södra Latin Bild och Form med arton av tjugo antagningspoäng. Alla var svartklädda och jag hade dreads. Lärarna kallade oss för dumma dyslektiker.

Jag fyllde sexton och bytte gymnasium. Jag fick vänner som spelade tv-spel, som drack alkohol, som lärde mig röka cigaretter. För första gången i mitt liv kände jag mig inte utanför.

Jag var sjutton och åkte till Geneve och pratade med gråa män om barnkonventionen och yttrandefrihet.
Samma år dog min farmor, min morfar och min mormor.

Jag var nästan nitton när jag var i Lhasa och såg hur kinesisk militär cirklade in mot det heliga torget där munkarna hade demonstration. I tidningarna hemma stod det att munkarna varit våldsamma.

Jag tog studenten i en svart klänning.

Jag fyllde tjugo och hade en Disneymaskerad. Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle ha en till maskerad när jag fyllde 30. Skulle inte vara tråkig, det lovade jag alla.

Jag kom in på Konstfack när jag var tjugofyra, efter att ha försökt i fyra år och gått på förberedande konstskola innan. De frågade mig varför jag ville börja där och jag sa att jag ville jobba med mänskliga rättigheter.

Jag var tjugofem när jag för första gången satte min fot i Pucallpa, Peru och blev kallad för Irinisa Gustafsson. Var uppe i Machu Picchu. Samma år var jag i Hebron och såg människor behandlas som skadedjur.

Jag var tjugosex och flyttade till Lettland. Lärde mig batik och vävning och bevittnade de djupa ärr andra världskriget lämnat i Europa. Det var samma år som "flyktingkrisen" och Lettland ville inte ta emot mer än 16 flyktingar totalt. Jag minns hur jag försökte argumentera, men att jag blev avfärdad som galen svensk.

Jag var tjugosju när jag flyttade till Johannesburg i Sydafrika för att göra praktik som kommunikatör och min världsbild exploderade. Jag fattade för första gången vad solidaritet betyder. Jag hittade hem där bland de lila Jakarandaträden. Grät hela vägen hem till Sverige.

Jag fyllde tjugoåtta i smyg, i skymundan. Hade en livskris och ville inte existera. Hade landat mitt drömjobb och skulle ha utställning, men vägrade känna känslor. Levde i resväskor och existerade i bedrifter.

Jag fyllde tjugonio och firade det med vänner. Och för en stund så behövde jag inte springa i uppförsbacke utan jag gled fram i livet. Jag reste till New York för första gången och fick genom jobbet ett pris.

Imorgon fyller jag trettio. Jag har sett fram emot det.