Illustrator, animator, artist
tova-jertfelt-omvarlden.jpg

Writings

Blinda ögon, frostbitet hjärta.

De är två stycken. De talar högt och oavbrutet i duschen, i bastun, när de byter om, när de sminkar sig. Sminkningen är en lång process, en slags dans. De speglar sig, synar, böjer sig framåt, kisar, lutar sig bakåt, kritiskt inspekterar sin självbild. Synkroniserar sin mentala bild med spegelbilden.

De talar först om träningspasset. Hur viktigt det är att röra på sig. “Man vill inte bli tjock.”
De drar in magen när de säger detta, skyggar undan lite från spegeln, ser hud eller fett eller brister som ingen annan ser. De byter snabbt ämne. Börjar tala om sin solbrända hud från sin utlandssemester i Thailand, färgen har redan börjat blekna konstateras det besviket. Den andra, som inte varit utomlands, sneglar menande på sin mage genom spegeln, jämför hudfärgen på ett förebrående sätt utan att säga något.

De byter ämne igen. De talar om vad de shoppat. Tröjan, en jacka, skor, tre t-shirts, en klänning, smycken. Allt i Thailand. De talar om väskan de köpt i Dubai när de var där “några dagar”. Om hur häftigt Dubai är, hur lyxigt det är. De talar om sommarresan som planerats till Maldiverna, USA, Hawaii. Om vad de ska shoppa. Om att det är så billigt utomlands.

Jag får ett meddelande på telefonen. Ett mail från Sanna. Hon mailar till mig trots att jag inte är medlem längre i den civilrättsorganisationen hon jobbar på. Mailet berättar om medlemsmöten, aktioner, om kränkningar av rättigheter i södra Afrika. Tonen hon har är ödmjuk, kärvänlig. Jag får dåligt samvete, blir irriterad.

Läser på vägen till jobbet om folks reaktioner på vår nya kulturminister, att hennes frisyr är kulturell appropriering. Tänker på mina vänner och bekanta som lever i orten som är extra vaksamma när de rör sig i offentliga rum för att de blir påhoppade eller utsatta, som tystas och förminskas, som hotas av väktare och polis och som stundtals behöver anpassa sin vardag för att undvika rädda vita kvinnor beväpnade med mobiltelefon och populärkulturens demoniserande. Jag tänker att det vore kanske något om en kulturutövare med den erfarenheten var kulturminister, det kanske skulle vara något i en tid där nationalister försöker ta över politiken. Kanske skulle hen vara en röst för de marginaliserade, om den personen orkade med twitterhatet, hoten, förföljelsen. Om hen fick stöd av sina kollegor och inte bara var en s.k token.

Är i hissen hemma och två vita tjejer pratar om sin yogaträning, de måste ha avverkat vad de har shoppat innan jag kom in.

Jag sitter på ett aktivist-möte med unga människor. Tre killar, resten tjejer. De talar om vilka mänskliga rättigheter de brinner för. Kvinnorättsfrågor, yttrandefrihet, jämlikhetsfrågor. De talar korrekt, försiktigt, några hörs inte - fläkten överröstar dem. De nämner klimatfrågan, om den ökade äldre generationen. De talar om kvinnokroppen som högerextremismens slagfält. Abortfrågan, sexualitet, jämlikhet. Fina ord, många termer. Teorier bollas.

Jag tänker på hur jag inte vill dö själv. Om hur populärkulturen jag växt upp med berättat för mig hur jag inte ska vara själv, hur ensamhet gör mig olycklig. Jag tänker på mina spontana men ängsliga försök till dejtande, på mina tidigare förhållanden, på hur jag aldrig riktigt haft tålamod eller förståelse för att dansa den där dansen som kallas för förföring, tinderswipande, kyligt träffa folk för att se om kemin fungerar, som om känslor är ett experiment. Jag tänker på min skräck för att bli avvisad, men även på min skräck för att bli kontrollerad. Att kompromissa min integritet och identitet bara för att få leva i tvåsamhet.

Jag tänker på hur alla reklamannonser på stan tycks handla om heterosexuella relationer; man och kvinna ska bli ihop, blir ihop, skaffar barn, skaffar villalånochvolvo. Jag tänker på mina vänner runtomkring mig som alla väntar barn eller planerar barn eller klämt ur sig barn. Som tar foton på de runda magarna, på skrynkliga röda ansikten, på bäbiskläder. Som vilar i drömmen om familj. Tänker på våra mormödrar vars kroppar inte orkar längre, som burit våra mammor i sin kroppar, jobbat hela livet, nu går krumryggade och rynkiga. Som har ett psyke och minne som läcker lika mycket som deras inkontinens. Jag tänker på de unga kropparna som jobbar med våra äldre, som torkar upp, gör rent, lyfter, kramar, tröstar när vi själva inte är där. Jag tänker att är det heterosexuell eller kanske svennebanan-lycka, att föda barn och ha jämlik föräldraledighet men ändå tyna bort i ett väntrum när du inte längre är lika produktiv? Jag tänker på mina bekanta aktiva inom LSS-rörelsen, som är lika gamla som jag men som lever i ett konstant förminskande väntrum, på nåder från omvärlden och staten. Jag tänker på de som vill utöka RUT-bidraget för att de tycker att det är tråkigt att städa.

Jag tänker på att livsglädje i Sverige verkar hittills gå ut på att någon annan får göra en uppoffring.

Jag talar med en vän som söker uppehållstillstånd om hur kyliga svennebananerna är mot varandra. Skämtar om hur våra hjärtan fått frostskador. Gråter över hur ordet solidaritet är associerat med kommunism, och inte med medmänsklighet.

Jag tänker på att det är så lätt att blunda för kvinnorättsbrott och kränkning av yttrandefrihet i Dubai, när man är där på semester. Att ursäkta resan till Thailand, trots flygskampålen och den militanta regimens förtryck av folket, att ursäkta att svenska män är där och köper sex av unga thailändare. Jag tänker att det är så lätt att ursäkta männen i svensk kulturelit, riksdag, styrelser, kommentarsfälten, rättsväsendet, vänsterkretsar, tidningar, fikarummet och stranden för våldtäkt eller hemfridsbrott eller barnpornografi.

Tänker att det är så lätt att som vit bli kränkt för att man blir kallad för rasist, utan att förstå att det är en rasistisk struktur som man fötts in i, växt upp i, blivit formad av. Att inte bli synad eller syna sig själv, att blunda.

Är blindhet att vara lycklig? Att vila i Netflix, prata om sin bokklubb, att shoppa, flyga, köra yogapass, unna sig. Kan vi ens vara lyckliga, vet vi hur det känns? Jag är lycklig när jag får måla. När jag får lära känna en ny människa. När jag umgås kravlöst med vänner. När jag pratar konst med min pappa. När jag blickar ut över Östersjön, promenerar i skogen, ser soluppgången. När jag får träffa eller skypa med mina vänner som bor över hela världen. När jag får känna mig älskad och behövd.

Kommer in på en cafékedja i Stockholm för att värma mig mot minusgraderna och ser hur personalen kastar ut några stycken kvinnliga romer. Jag möter kvinnornas blickar. Jag försöker möta personalens blickar. De ser inte tillbaka. De ser aldrig tillbaka, kan inte se tillbaka för det är som gymmets speglar. Vi ser likadana ut, fungerar likadant, vi böjer oss fram, synar, drar in magen, byter ämne istället för att ifrågasätta. Blundar. Vilar. Ignorerar kylan.