Syns det nu? - Examensutställning Nathalie Ruejas Jonson

Syns det nu? - Examensutställning Nathalie Ruejas Jonson

Klara Wiksten. Ester Eriksson. Bim Eriksson, Liv Strömqvist. 
Dessa olika kända svenska serietecknare som slagit igenom i Sverige med sina mer eller mindre självbiografiska serier. Det finns fler, många fler, exempel på kvinnliga namn vars namn du hittar i bokhyllorna.

Det som slår mig är hur vitt det är på den hyllan. 
Förut dominerades serierna av männen (också vita). Men idag när kvinnorna tar plats i berättandet, satiren, serietecknandet och i rummet där man får tala om vad som helst (tex borderline, att bli gravid, att vara utanför samhället, att ha anorexia, etc etc) undrar jag om det är så att vem som helst får tala om vad som helst, eller om rummet fortfarande är slutet.

Missförstå mig rätt jag tycker att dessa kvinnors berättelser ska få synas, men det jag saknar är fler perspektiv. Förhoppningsvis är framgången för de vita kvinnorna en möjlighet att lämna plats åt andra - ickebinära, POC (person of colours), äldre tanter - men jag är också rädd för att det är ett till exempel på white feminism. White feminism är alltså termen för feminister som i sin kamp för jämställdhet enbart fokuserar på att vita kvinnor ska få det bättre, och glömmer bort att lyfta människor med andra etniciteter, diagnoser, eller privilegier. 

Även själva serierna är överhuvudtaget framträdande vita: svarta blyerts- eller tuschstreck på vita papper som ibland, men inte ofta, färgläggs i efterhand, som en eftertanke. 

Därför är det skönt, så skönt, att se Nathalie Ruejas verk "Syns det nu?"
Inte bara för att det handlar om autism. Inte bara för att boken är färgsprakande, och bryter stereotypen av både bilderbok och seriebok, gör formatet till sitt eget. Inte bara för att orden är sekundära, utan det är stämning, känslan, perspektivet, som är det centrala. Boken är en viktig milstolpe för autister, som vanligtvis annars representeras av tvivelaktiga, stereotypa jargonger som skadar snarare än hyllar. Det är till exempel väldigt vanligt att autism representeras av anhöriga, medan den som själv har spektrumet knappt får synas eller höras. Det blir en skev, obehaglig representation där de med "funktionsnedsatthet" oftast blir sedda som lägre stående människor, oönskade av sina föräldrar. Fenomenet kallas för ableism, och är ett förakt för svaghet. 

Den här boken tar strid för de svaga. Den vältrar sig inte i misär, eller det tragiska. Den stannar inte upp vid sorg. Snarare hyllar den kärleken. Mattias, partnern. Barnen. Mamman. Den kritiserar de normativa som inte förstår. Den synar och ifrågasätter utan att peka finger, utan att exkludera.

Eller jo, på ett sätt exkluderar den. Den exkluderar den som vägrar ta sig tiden att ge sig hän till bokens kontext. Det är så det ska vara på något sätt. Den ska exkludera människor, precis som autister blir exkluderade.

Men boken är viktig för en sak till. Nathalie behandlar i boken hur det är att ha två hinder för sig; autism, men också ha en annan hudfärg. Att på så sätt vara med om dubbelt svek, dubbelt förtryck, dubbel utsatthet.  Att kunna luta sig tillbaka mot erfarenheterna av vardagsrasism och rasistiska strukturer för att på så sätt se likheterna mellan autism och etnicitet. Hur utsatta individer sätts utanför systemet, blir motarbetade för att de inte hör till normen. Att kunna luta sig tillbaka mot kunskapen att kan man definiera sig som mörkhyad, för att alla andra ser det, så kan man också definiera sig som autist. Men inte bara autist. Inte bara mörkhyad. Inte bara en mamma, konstnär, berättare. Utan allt, och inget, och samtidigt. 

I boken nämns två exempel på hur två män med autistiskt spektrum blir behandlade på bussen, utifrån deras hudfärger. Det finns en ilska här, en underjordisk frustration, som nästan tar över. Jag måste pausa här när jag läser, när hela strukturen sys ihop i min hjärna. Antirasismen är också antifunkofobi. Likväl som white feminism utesluter så händer detta likväl i andra rörelser. Kampen för autister med andra etniciteter är dubbel, svårare, tyngre. 

Och just genom att porträttera, på ett självbiografiskt vis, på ett ömsom mjukt, poetiskt och kärleksfullt sätt till rå dagboksformat med ilska i varenda linje, fångar Nathalie en kamp som är dubbelt osynlig. Den för POC. Den för autister. Den som har båda erfarenheterna. 

Nathalie lyckas spränga fram ett utrymme på den vita hyllan, men också på den ableistiska hyllan, på den normativa hyllan. 

På ett sätt är därför titeln "Syns det nu" ett perfekt namn. För vi är så vana att se på folks yttren och döma dem utifrån det. Vi värderar utifrån hudfärg, hårfärg, kroppstyp, kläder. Vi tittar på Nathalie och ser en etnicitet. Men våran identitet handlar sällan om hur vi ser ut. Det är våra kulturer, våra diagnoser, våra uppväxter som formar oss.

Tack Nathalie för att du gjort detta.