Jag väljer hjältarna

Jag väljer hjältarna

Som del av en redaktion som bevakar omvärlden så får jag nästan varje vecka ta del av riktigt fruktansvärda människoöden. Så väl som klimatkrisen. Så väl som nationalismen. Så väl som inbördeskrig. Så väl som korruptionsskandaler. Jag ser mönstret. Jag ser det brinna lite varstans, och så även i mitt egna hemland.

Jimmie Åkesson pratar om att nationalismen var den bästa epoken i Sveriges historia. Han vill återskapa ett “folkhem”, där han pratar om en nationalistisk samhörighet. Men i denna gemensamhet finns alltid ett vi, och ett dem som inte hör dit. Vilka är detta vi, undrar jag. Vilka är dessa dem? Vad och vilka stänger han ute med sin nationalism? Till vilket pris?

Som om vi genom att avskärma oss inte behöver ta ansvar. Vi kan inte strutsa oss ur detta och sätta huvudet i marken. Bara för att vi väljer att inte se, betyder det inte att de inte ser oss.

“Sverige är ett bra land”, har jag fått höra. Vissa saker får jag alltid höra när jag reser, när jag berättar varifrån jag kommer. Först nämns Zlatan. Sedan Aviici eller ABBA. Sedan Olof Palme, och sedan alltid att Sverige är en socialistisk stat, att vi vill gott. Hur länge till ska vi leva på det ryktet, tänker jag. För den där andan av att alla ska med, finns inte längre. Vi har blivit rädda för våra grannar, för våra asylsökande. Vi har blivit rädda för det främmande, annorlunda.

Ett riksdagsparti, som till dags datum är näst störst enligt opinionsmätningar, har föreslagit att vi måste värna om svenska språket genom att bland annat förändra på radions musikutbud: engelskan ska skäras ned på, svenskan ska premieras. Nationalistisk konst ska premieras. Kommer det bli likadant med all kultur? Kommer alla restauranger stängas, och ersättas med fläskkarré och pyttipanna? Ingen mer pizza, eller kebab, eller sushi. Ingen mer tacofredag.
Undrar om sverigevännerna har tänkt på det.

Postkolonialism är för mig ett intressant ord, då det antyder att kolonialismen ska vara överspelat. Jag ser inte det. Vare sig på mina resor eller som webbredaktör. Jag känner till människor som far illa varje dag, för att de lever i länder som inte är hela. Jag känner till områden där folk lever med sår efter inbördeskrig, terror, svält, och rasistiska, destruktiva strukturer. Såren läker inte.

Saken är den att dessa sår är inte någon annans problem.

Vi är alla världsmedborgare, vare sig vi vill eller inte. Se bara på vad vi har för möjligheter idag som svenskar: att vi idag kan ta oss över hela världen, utan att det kostar oss så mycket. Att vi via internet kan handla vad som helst, varifrån som helst. Att jag via till exempel facebook kan behålla kontakten med mina utspridda vänner runtom i världen. För nästan alla moderna människor är internet och globaliseringen en naturlig del av våra liv idag, att vi är uppkopplade till omvärlden lika mycket som vi finns i fysisk form.

Samtidigt vill vi stänga världen ute. Det går inte ihop, det är en orimlig kalkyl. Precis som när vi har en stor vapenexport, men ändå förespråkar fred och neutralitet.

Neutral, ordet som jag växte upp med. Av mina lärare i grundskolan lärde jag mig att neutralitet var något fint. Att vår neutralitet gav oss styrka i diplomatiska situationer. Att tack vare vår neutralitet i Kriget med stort K så slapp vi leva i kris. Vi var neutrala, vi stängde gränserna, lät några tyskar åka tåg, och vi slapp kriga och vi slapp lida, det blev bland annat norrmännen som fick ta smällen. Så länge det inte var svennen. Detta skedde under epoken som Åkesson vurmar för idag. När nationalismen gick före vårt moraliska ansvar. Vi blundade då också, bland annat för de sympatisörer vi hade inom våra gränser och vars arv vi ser eka idag i de politiska leden.

Istället lyckades vi med konst-tricket att marknadsföra vår neutralitet som solidaritet. Först i vuxen ålder förstod jag ordets rätta innebörd. Kanske är det så att vi har levt för länge i trygghet, aldrig behövt leva i kris, att vi fått frostskador i hjärnan. Som Mikael Wiehe beskrev det i låten Keops Pyramid: “[här] håller rikedomen hov i maktens salar, här finns ingenting som hotar, ingenting som stör. Här är tankarna och rummen är lika svala.” När vi har slutat visa solidaritet för andra, vem kommer visa medkänsla för oss när krisen drabbar oss?

Wiehe sa det så väl: “Så det verkar som om det i varje tid och i alla sorters folk finns några som vill skapa pyramider, där dom själva sitter överst och har makten i sin hand medan dom som lever nedanför dom lyder. Men om dom där uppe i det blå inte längre vill förstå utan föraktar alla dom som ger dom mat...Ska pyramiderna till sist bli deras grav”

En sak är säker. Genom min omvärldsbevakning så ser jag hopp. Jag ser människor bjuda på motstånd, till varje pris. Som de feminister och hbtqi-aktivister som gör framsteg i traditionellt restriktiva länder. Som de miljörätts-kämpar som trotsar multinationella företag, med sina liv som insats. Som de som kämpar mot diktaturer och apartheid och nazismen. Jag väljer att hellre se upp till dem, att till största möjliga mån stötta dem, än att rida på deras ryggar. Och jag väljer hellre att vara solidarisk med de som flyr från sina hem på grund av konflikter, svält eller katastrofer, jag väljer hellre att se upp till dem för alla gränser de överlevt, för alla rädslor de trotsat, för deras mod, än att någonsin acceptera egoistiska, rädda nationalister, rasister och nazister.

Jag väljer hjältarna före pyramiderna.